Dercum är en autoimmun sjukdom som ger smärta i skelett, leder och fettväv och som kan angripa olika organ och ge en mängd sekundära diagnoser.

Vid debuten sker oftast en snabb viktökning på upp till 50 % av den totala kroppsvikten och abnorma fettceller bildas. Denna övervikt är oftast extremt svårbehandlad.

Ömma lipom (fettknutor) och/eller inflammation i fettväven med sänkestegring, SR upp till 25-50 och feber/feberkänsla är ofta återkommande.

En i övrigt frisk överviktig har INTE smärtor i fettväven        

- Dercum har tidigare klassats som en mjukdelsreumatisk sjukdom och beskrivs ofta som en form av fibromyalgi. Det finns en mängd fynd som är motstridiga. Bland annat har fibromyalgi alltid förhöjda värden av substans P (smärtledare) vid dercum är dessa värden alltid markant lägre än normalt. Utöver detta så har de båda sjukdomarna många gemensamma symtom som är vanliga vid kronisk värk.

Vid Dercum finns det dock inga specifika punkter som läkaren kan utgå ifrån när diagnosen ska ställas. Det finns inget laboratorietest för att påvisa Dercum, så läkaren som ska ställa diagnosen måste utgå ifrån vad patienten säger och vad den kliniska undersökningen visar.

Smärtande fettvävnad - kraftig/snabb viktuppgång & värk är de mest typiska symtomen. Dock finns det ofta hos Dercum patienter vissa faktorer som visas vid blodprovstagning:

Sänkan vid Dercums sjukdom kan ibland vara hög (20-50 mm) och vid separation (elektrofores) av plasma ses ofta inflammation, som förklarar den höga sänkan.

Vissa komplementfaktorer kan även vara stegrade så som sköldkörtelfunktion, blodsockerhalt, blodtryck och blodfetter.

Mikroskopi av fettväven visar inflammatoriska celler  (lymfocyter och plasmaceller) ansamlade runt kärlen.

Fettsyrorna, som bygger upp fettet, har annorlunda procentuell fördelning än hos friska överviktiga, med en ökad halt av vissa enkelomättade fettsyror.

Man brukar dela in Dercum i 3 typer:

Typ I eller juxtaartikulär (lednära) typ med lokalt smärtande fettvalkar vid knänas insidor och/eller utmed höfterna (”ridbyxfetma”), i sällsynta fall endast i överarmsfettet.

Typ II eller diffus, generaliserad typ, där utbredd fettvävssmärta finns, förutom enligt typ I, vanligen även i fettet på baksidan av överarmar, i armhålor, skinkor, bukvägg, ryggvalkar och under fotsulor. Detta är den vanligast förekommande typen med kraftigast vikuppgång.

Typ III med riklig förekomst av fettknutor (lipomatös, nodulär typ) med intensiv smärta i och kring dessa lipom, ibland i frånvaro av egentlig fetma. Denna typ är ovanligast.

- Vid typ II kan även ömmande punkter som vid fibromyalgi framkomma och man kan så ledes ha båda sjukdomarna.

- Smärtan vid typ I och typ III uppvisar däremot stora olikheter med fibromyalgi